Varför pratar vänstern bara klass?

Det har diskuterats intensivt på twitter om rasism och klass ett tag och det har uppstått konflikt mellan klasskampen och antirasismen, vilket är mycket olyckligt. Det är mer som förenar rörelserna än som skiljer dem åt. Antirasismen är en viktig och oundviklig del av klasskampen 2013.


Vad är klass?
Klass är inte, som många tror, hur många nollor man har i sitt lönebesked. På 30-talet var det kanske sant, men i dagens samhälle är det bara en liten del av sanningen.


Klass är en människas ställning i samhället och makten man har att förändra sin situation, friheten man har att leva sitt liv på det sätt man önskar. Inkomsten påverkar så klart, men andra, ofta starkare, faktorer är ställning på arbetsmarknaden, hälsa, kön, sexualitet, civilstånd och ja, vilken bakgrund man har, svensk eller utländsk.


När allt annat är lika har jag, som vit svensk, en fördel gentemot den som har en mörkare hudfärg och/eller ett utländskt namn. Det är det som är strukturell rasism. Samtidigt finns det de med utländsk bakgrund som har fördelar gentemot mig som arbetslös kvinna med psykisk ohälsa. Det är det som menas med klass och det är därför många inom vänstern hellre pratar klass än rasism. Att prata klass handlar om att fokusera på det som förenar oss, inte det som skiljer oss åt och det innebär absolut inte att blunda för den strukturella rasismen. 


Samtidigt är den fokuserade antirasismen oerhört viktig i ett samhälle som sakta glider neråt i ett svart hål av främlingsfientlighet. Precis som feminismen är viktig i ett kvävande patriarkat och hbtq-rörelsen är viktig i ett normfixerat och fördomsfullt samhälle.

(ursprungligen publicerat 2013-08-07 på gamla bloggen)

Pengarna och lyckan

Twitter, ett brus av tankar, åsikter och känslor. Och då och då dyker det upp något som slår an något som legat och skavt och får det att flyta upp till ytan, som det här (obs! twitterflöde läses nedifrån och upp).

Ja, hur vore det om vi slutade klamra oss fast vid floskler som ”pengar är inte allt” och ”pengar kan inte köpa lycka” och insåg att vi faktiskt lever i ett samhälle där pengar är allt, där ”cash is king” och där möjligheter och frihet är helt beroende av hur tjock din plånbok är? Hur vore det om vi slutade låtsas att alla har samma möjligheter? Hur vore det om vi erkände att brist på pengar faktiskt gör en olycklig, hur mycket man än försöker ”tänka positivt” och ”uppskatta det man har”? Hur vore det om vi öppnade för möjligheten att lycka inte är jämnt fördelat mellan klasserna i samhället, att den som är rik faktiskt lider mindre, mår bättre, än den som är fattig?

Hur vore det om vi enades om att ständig oro för hur räkningarna ska bli betalda faktiskt gör något med människor, att det t o m kan gör en sjuk? Hur vore det om vi erkände att den som ständigt måste tacka nej till att ta en fika, gå på bio eller ta en öl utestängs från gemenskap? Hur vore det om vi öppet konstaterade att den som går i trasiga skor tas på mindre allvar än den som klär sig i Armani?

Hur skulle vår klassmedvetenhet förändras om vi vågade se sanningen i vitögat och konstatera att pengar styr nästan allt i vår tillvaro, inklusive hur lyckliga vi är?

(ursprungligen publicerat 2013-04-01 på gamla bloggen)