Poly by proxy #5: Omgivningen

• ”Poly? Det är väl inte särskilt feministiskt?”
• ”Jaha, så han vill knulla runt?”
• ”Är du säker på att du är ok med att han är med andra?”
• ”Häng inte upp dig för mycket på honom, han är inte seriös.”

Ugh, jag vet inte ens var jag ska börja.

Nej, poly är inte feministiskt, det är inte monogami heller. Feminismen hänger inte på vilken form våra relationer tar, den lever (eller inte) i relationen mellan två människor oavsett om de är monogama eller inte. Jag är jätteless på båda sidors försök att göra den ena eller andra relationsformen bättre ur en feministisk synvinkel.

Nummer två på listan är nästan vanligast, kanske för att den föreställningen passar in någorlunda i mononormen. Det är ganska lätt att föreställa sig en person som både vill ha kakan – en fast relation – och äta den – ha sex med andra. Att föreställa sig en person som har likvärdiga kärleksrelationer till mer än en person åt gången verkar svårare. Jag förstår inte riktigt varför. Jag har själv varit kär i mer än en person samtidigt vid mer än ett tillfälle. Att vara tillfreds med en partner är inte samma sak som att sakna förmågan att känna för mer än en person i taget.

Nästa uttalande gör mig nästan fysiskt illamående eftersom den ifrågasätter min integritet. De tror alltså inte att jag är stark nog att säga ifrån om det inte känns ok? Jag är fullt medveten om att det händer hela tiden, men jag har ändå svårt att smälta det, särskilt som jag fått höra det upprepade gånger. Dessutom fortsätter personen i fråga oftast att se tveksam ut trots mina försäkringar om att jag är alldeles ok. Det känns lite som att bli omyndigförklarad, att inte anses riktigt tillräknelig. För mig finns det nästan inget värre, det är förödmjukande.

Den sista punkten gör mig riktigt ledsen. Mest för att det stämplar den jag älskar som en opålitlig person med tveksamma motiv, men även eftersom det ifrågasätter att han älskar mig. Jag vet att han älskar mig, men det gör ändå ont att höra någon annan ifrågasätta det. Det är den främsta anledningen till att jag har slutat tala om det för folk. Jag orkar inte få vår relation ifrågasatt längre. De som står mig närmast vet om det och de har accepterat oss.

Med det här i bagaget tycker jag inte att jag representerar normen längre och jag känner inte att jag har några fördelar av den alls. Jag ses nästan som ännu ”konstigare” än den som själv är polyamorös. Eventuella försök att kapitalisera på mononormen från min sida skulle bara förstärka fördomarna och gör mitt liv svårare. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att använda utpressning mot någon jag älskar.