Trovärdighet i EU-politiken

Johan Ehrenberg har precis förklarat för mig att man inte alls måste offra välfärd, arbetsrätt och demokrati för att vara trovärdig i miljöpolitiken. Man måste bara vara positiv till EU. Det är bara det att det är samma sak.

EU gillar inte fackliga rättigheter när de tycker att det hindrar frihandel. I avtal med utvecklingsländer kräver de tom förbud mot facklig organisering.

I förslaget till TTIP finns paragrafer som gör det möjligt för utländska (läs amerikanska) företag, som t ex Carema aka Vardaga, att stämma den svenska staten om deras vinster begränsas av demokratiska beslut. Det innebär bl a att Sverige kan stämmas på miljonbelopp, eller mer, om riksdagen beslutar att stoppa vinsterna i välfärden.

Glöm heller inte alla turer kring ACTA och övriga vansinnesprojekt med olika former av slentrianmässig övervakning av medborgarna.

Det är detta som vi vänsterpartister måste acceptera för att anses trovärdiga i miljöpolitiken. Vi måste säga, ok EU, vi vet att du står för allt det vi står upp emot, men det är ok. Nu fixar vi miljön, ok?

Det är det Miljöpartiet har gjort och därför tycker Ehrenberg att de är ett bättre val till Europaparlamentet. Det enda jag frågar mig då är: Tror Ehrenberg och Miljöpartiet att EU kommer att vara jättepepp på inskränkningar i vinstmöjligheterna för privata företag för att rädda miljön? Kommer lobbyorganisationerna att stillatigande titta på när EU stiftar lagar och inför restriktioner som gör det svårare att tjäna pengar för vissa företag? Det tror inte jag.

Så, vad mig anbelangar kan ni ta er trovärdighet och stoppa upp den där solen inte skiner, den är inte värd vatten.

PS En gång i tiden var jag entusiastisk miljöpartist. Det som fick mig att hoppa av den skutan och så småningom söka mig till Vänsterpartiet var ledande miljöpartisters avsaknad av intresse för välfärd, arbetsrätt och rättvisa. Det visade sig inte minst med all önskvärd tydlighet i överenskommelsen om arbetskraftsinvandringen de gjorde med Alliansregeringen. DS

Poly by proxy #6: Tvivel

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar… Vad är det för dynga vi får lära oss när vi är små egentligen? Så fungerar det knappast i verkligheten. En relation är inget man skapar och sen är den klar. En relation är ett ständigt pågående projekt, som båda parter måste vara villiga att lägga ned tid och energi på.

Så, jag tvivlar ibland. Fortfarande efter ett helt år är jag inte 100% säker varje dag på att den här relationen kommer att fungera. Framtiden är en lite läskig plats där man inte vet vad man kommer att hitta.

Fortsätt läsa Poly by proxy #6: Tvivel

Snart dags för Prideparad!

Pride har antagit en ny dimension sedan jag blev det jag kallar Poly by Proxy. Självklart ska jag gå i paraden. Eftersom så många av Vänsterpartiets medlemmar går i andra block brukar V-blocket bli ganska litet, därför tänkte jag börja paraden där. Jag kommer dock att stanna på ungefär halva vägen och vänta in den här:

Häng med: https://www.facebook.com/events/792035404142308/

Rapport från overkligheten

Så här i valtider blir jag påmind om Göran Hägglunds och KDs käpphäst från förra valet, verklighetens folk. Verklighetens folk verkar enligt Alliansens definition vara de som tjänar mer än 36 000 kr före skatt och har råd att anlita en RUT-avdragsgiltig städerska för att få livspusslet att gå ihop. Här kommer därmed en rapport från overkligheten.

Idag är det den 12 maj 2014. Jag har varit arbetslös i 1 år och 8 månader. I samband med en kraftig hosta kring nyår i år kom mina ischiassymtom, som jag haft i omgångar sedan jag var 16 år, tillbaka. Den här gången var det värre än någonsin.

Jag gick till vårdcentralen och fick smärtstillande utskrivet. Ett par veckor senare började jag på sjukgymnastik. Till att börja med blev det bättre och jag slutade till och med att ta tabletterna. Så plötsligt blev det sämre igen, mycket sämre. Den här gången skrev läkaren en remiss till magnetröntgen och ortoped.

Det var 4 veckor sedan. Jag har fortfarande inte hört något. Problemet jag har nu är om jag ska bli opererad eller inte. Om det blir operation kan jag inte ta jobb eftersom jag kommer att behöva vara sjukskriven  efter. Då får jag söka förebyggande sjukskrivning. Om jag inte ska opereras vill jag inte sjukskriva mig, då vill jag fortsätta kämpa och såsmåningom få ett jobb.

Just nu är det dock limbo. AF kräver att jag söker jobb, men jag vet inte om jag kommer att kunna ta dem. Vet inte hur jag ska göra.

Dessutom går ekonomin på knäna. Aktivitetsstödet räcker till hyra, lån och försäkringar. Sedan är pengarna slut. Som tur är har jag vänliga själar i min närhet som är villiga att hjälpa. Annars vet jag inte hur det hade gått. Samtidigt väger det tungt på sinnet att ta emot pengar från de som står mig närmast. Samvetet gnager. Stoltheten är död för länge sen. Längtar ändå efter en dag då jag är självförsörjande igen och inte behöver tära på andras tillgångar.

Andra drömmer om en ny bil eller en resa till solen. Jag drömmer om en fast inkomst det går att leva på och en frisk rygg. Om att kunna gå ned på stan och ta en fika eller gå på bio utan att någon annan betalar för det. Så kan det va.

/hälsningar från overkligheten.