”Favorit i repris”: Gå en mil i mina skor

Det här är ett inlägg som jag skrev i september 2010, på min gamla blogg. Tyvärr är det precis lika relevant idag, som då. Så, jag publicerar det igen.

____________________________________

Det som gör mig allra mest förbannad, helt utan konkurrens, är när det antyds (eller sägs rakt ut) att arbetslösa och sjukskrivna mest är lata jävlar som hellre ligger på soffan och lyfter bidrag än jobbar, lever lyxliv på statens bekostnad. #meränlovligtkorkat
Enligt min erfarenhet trillar dessa dumheter alltid ur munnen på folk som aldrig varit allvarligt sjuka eller varit arbetslösa i mer än 5 minuter. Därför tänkte jag berätta vad det faktiskt innebär att vara långtidsarbetslös och varför det inte är så lattjo som man tydligen kan tro.

Först ska jag berätta varför eftersom en förklaring lär anses nödvändig… 2003 blev jag arbetslös. Lagom till lågkonjunkturen. Som multimediaproducent var jag dessutom extremt nischad till en bransch som befann sig i fritt fall då. Jag trodde egentligen inte att det skulle vara så svårt att hitta ett annat jobb – det fanns ju så många andra saker jag skulle kunna göra… Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Antingen var jag underkvalificerad, överkvalificerad eller helt enkelt felkvalificerad.

Under 2 års tid såg mitt liv ut så här:

Nästan all min tid tillbringade jag i min lägenhet eller i närområdet. Att åka spårvagn kostar pengar och dessutom kostar det i princip pengar så fort man sticker ut näsan överhuvudtaget. Min kontakt med världen utanför bestod i princip av telefonsamtal från min mamma och Internet som jag kom åt via lånad dator på biblioteket ett stenkast bort. Om jag någon gång kom mig ut på stan så var det för att någon förbarmade sig över mig och bjöd mig på en fika eller en öl (tack bästaste Karin).

Som om inte denna torftiga existens var straff nog fick jag dessutom ständigt försvara mig. Nästan varje dag kom jag i kontakt med människor som krävde att få veta varför jag var arbetslös efter så lång tid. Samma fråga mötte mig när jag någon enstaka gång blev kallad till intervju. Vad svarar man på det när ingen ändå tror på att man söker mellan 20-40 jobb i månaden, men ändå nästan aldrig får ens en intervju? Trots svenskt namn och en fil kand.

Att vara långtidsarbetslös är en enda lång kamp. För att få jobb, men också för existensberättigande, för självkänsla och för någon slags värdighet.

Så, Reinfeldt, Husmark Persson och alla andra fördomsfulla, innan ni dömer mig, gå en mil i mina skor.
________________________________________

Edit.

Sedan dess har jag upplevt ännu en långtidsarbetslöshet. Denna gång på Alliansens premisser. Det enda jag kan säga är att stresspåslaget är ca 1000% och utan min mamma och min pojkvän vet jag inte var jag hade varit idag. Ekonomin går inte ihop. Hyra, lån etc försvinner inte bara för att man plötsligt har mindre pengar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *