Poly by proxy #9: Man kan inte styra hur man känner

Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna förändra mitt sätt att se på relationer tillräckligt mycket för att kunna fungera som en välanpassad poly. Att jag skulle kunna umgås avslappnat (nåja) med min partners andra partners utan att känna mig hotad eller osäker. Det var innan höstens lilla kraschlandning. Snacka om reality check…

Fast det kunde mycket väl ha gått, om saker och ting hade utvecklat sig annorlunda. Det känns dock ganska meningslöst att sitta här och slösa er och min tid på om och kanske. Nu är det som det är.

Jag är alltså monogam i en relation med en polyamorös man, som har en andra relation med ännu en monogam kvinna. Redan innan det blev seriöst mellan dem sa jag till honom upprepade gånger att en relation med en monogam kvinna till kommer inte att fungera för mig. Och vet ni vad? Det fungerar inte för mig. Inte särskilt bra i alla fall.

Problemen:

  • Två kvinnor och en man i centrum. Hej Sister Wives! *mår illa*
  • Monogama kräver mer tid än andra polyamorösa, det är ganska självklart tycker jag. Två monogama på en gång är mer än vad en normal människa med en aktiv fritid klarar av.
  • Förhandlandet om tid. Herregud, var börjar man? Positionsbevakning, rättvisefascism, svartsjuka. *urk*
  • Skammen. Att vara kvar i en relation som utvecklats till något jag inte trivs i. Att olyckskorparna i början av relationen fick rätt.
  • Förödmjukelsen. Att inte ha någon jag kan prata öppet med. Att hela tiden försöka sätta ett så positivt ansikte som möjligt på alltihop.

Lösningar?

Det är faktiskt riktigt jobbigt att känna att jag gett efter helt och hållet för hans behov, att det inte finns något kvar som är för mig. Han behövde göra plats för en person till i sitt liv och jag bara flyttade på mig som en dörrmatta. Jag har visserligen både skrikit och gråtit, men DET FINNS INGEN PLATS. Jag kan gilla läget eller dra. Det är den trista sanningen.

Överenskommelsen vi har nu går ut på att jag får fler dagar per vecka mot att hon får en hel helg per månad. Det hjälper lite mot känslan av att bara ha pojkvän på halvtid. Vi har inte haft det så så länge, så det är svårt att dra några slutsatser om hur lyckat det är. Vi får se.

Förhandlandet har jag valt att släppa. Jag orkar inte. Han får sköta det. Jag har talat om vad jag vill och inte vill. Det har gått åt alldeles för mycket energi till det där och inte blev något bättre av det heller. Jag har försökt vara tillmötesgående och förstående, men upplever inte att det har underlättat alls. Det blir tjafs om allt ändå, hur jag än gör. Bra så.

Skammen då? Hur kommer man ifrån den? Det går ju inte att kontrollera andra människors reaktioner. De kommer att tycka och döma precis som de har lust och inte kommer de att hålla tyst om det heller om de får chansen. Så jag håller tyst istället. Jag håller god min och låtsas som att allt funkar fint.

Det är nånstans där som föreställningen om ett harmoniskt polyliv totalhavererar. Dels gör den uppdämnda irritationen och frustrationen att jag inte litar på att jag kan uppföra mig civiliserat i samma rum som min partners andra partner, dels är att upprätthålla en fasad i en sån situation mer än jag tror jag klarar av. Så skicklig skådis är jag helt enkelt inte.

Nu frågar sig alla rimliga människor ”Varför i hela friden är du kvar i en relation som fungerar så dåligt?!”

Svaret på den frågan är att den fungerar inte dåligt. Det är polyaspekten på relationen som är helt åt helvete för tillfället. I allt övrigt är det en exemplariskt fungerande relation. Min partner är min klippa. Han ger mig hjälp och stöd när jag behöver det och peppar mig när jag behöver det. Vi kan prata om allt och jag känner mig trygg (om man bortser från det jag skrivit ovan).

Alla relationer har sina svårigheter och problem. Jag hoppas fortfarande att jag kan hitta fungerande lösningar på våra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *