Kropp & knopp

Avdelning normer: barnnormen

”Barn är ändå meningen med livet!”

Jag sitter på ett administratörsmöte på jobbet och det är en av mina kollegor som yttrar denna ”visdom”. Alla håller med. Utom jag, men jag säger inget.

Som kvinna möts man ständigt av denna barnnorm. Kvinnor förväntas vilja ha barn. Att inte vilja ha barn ses som suspekt. Kanske är hon emotionellt handikappad på något sätt?

Att en man inte vill ha barn ses inte alls som lika underligt. Han är ju man och kan inte förväntas ha samma känsla för det här med barn som kvinnan, modern. Behöver jag ens gå in på alla fel som det resonemanget har? Inte för att det anses konstigt att längta efter barn som man, snarare ses en man som längtar efter barn som en särskilt fin och varm man.

”När är det dags?” frågar kvinnan bredvid mig och lägger handen på min mage. ”Inte alls”, säger jag, ”jag är bara tjock”, svarar jag.

Att kvinnors kroppar är allmän egendom är ju inte något nytt, men när kvinnan är gravid, eller antas vara det, är det helt ok att både ta på henne och öppet diskutera hennes kroppsform. Man behöver inte fråga först och hon får inte bli sur.

Det har hänt så ofta att jag antas vara gravid att jag funderat en del på varför. Jag behövde inte fundera så länge, för slutsatsen är ju uppenbar. De enda kvinnor som förväntas att ogenerat visa upp en putande mage är de som är gravida. Det förväntas man stolt visa upp för hela världen. Att vägra skyla sig för att ens kropp inte lever upp till gängse normer om kvinnlig skönhet däremot förväntas inte. Därav blir slutsatsen att en synlig putmage = graviditet.

Förutom att dessa beteenden är direkt kränkande för den som vågar avvika från normen så finns det ett annat problem med dem. Det finns många som jättegärna vill ha barn, men som inte har lyckats bli gravida. Föreställ dig hur det känns för någon som längtar efter barn att höra något av ovanstående. Jag skulle inte klandra den som brast i gråt.

Varför är vi så fixerade vid när och om folk skaffar barn? Varför ställer man frågor om det till folk man knappt känner? Varför tycker vi att vi har med det att göra? Kan vi inte bara låta det bero tills personen i fråga själv väljer att ta upp det?

Ingen annan människas privatliv och kropp är vår angelägenhet så länge hen inte självmant väljer att inkludera oss.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *