64852

Poly by proxy #17: Dumpad

Jag undrade lite varför jag inte har gråtit mer. Inte för att jag inte har gråtit, det har jag. Vid skrivbordet på jobbet, på gatan, på spårvagnen. Tack och lov för solglasögon… Men den där krampaktiga gråten som tar över hela kroppen och aldrig vill ta slut har inte infunnit sig. Sen kom jag på det.

Jag har redan gråtit den gråten. För två år sedan. När det stod klart att min partner hade förälskat sig i ännu en monogam kvinna och var fast besluten att göra plats för henne i sitt liv. Kanske förstod han inte vad det skulle innebära, men jag gjorde det och jag sörjde.

Den här känslan jag har nu är också välbekant. Det är samma känsla som jag har haft varje gång han valt henne över mig, valt att tillfredsställa hennes behov på bekostnad av mina. För att det blev mer rättvist då…

För genast blev vi likvärdiga. Att jag var hans befintliga relation med en överenskommelse och förväntningar som var en kompromiss mellan monogami och polyamori hade ingen betydelse. Att hon gått in i relationen fullt medveten om förutsättningarna saknade betydelse. Vi skulle vara lika och min partner argumenterade ofta med det, att vi var i samma situation.

Inte för att jag är alldeles oskyldig. Jag tog på mig ansvar för att hans nya relation skulle fungera. Jag gav med mig alldeles för lätt där i början och senare också. Sammantaget blev det mer fokus på deras relation än på vår. Det är lätt att vara efterklok, men så blev det och så var det. På slutet fanns det inte ens i teorin någon hänsyn till att jag är monogam. Det var en polyamorös relation. Punkt.

Några sista saker att komma ihåg:

Man måste kompromissa. Att någon är normbrytare betyder inte att den personen har mer rätt, bör ges mer utrymme eller tolkningsföreträde. Båda parter måste anpassa sig till varandra. Det är enda sättet.

Det är absolut nödvändigt att kommunicera. Den dag ni slutar kommunicera era tankar, känslor och behov till varandra är det över. Och lyssna!

Ingen klarar av att tillfredsställa två monogama partners. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet eller dagar i veckan. Det går inte. Ge upp.

Man har alltid ett ansvar för den/de relation(er) man redan har när man inleder en ny. Att man är kär är inte en ursäkt för att tvinga på befintliga relationer en ohållbar situation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *