Poly by proxy

Poly by proxy #19: Shit polys säger

Den som är monogam i ett polyamoröst sammanhang får höra en del om hur monogami fungerar som känns rätt främmande. Här kommer några exempel och förklaringar till varför det är helt galet.

En person kan inte vara allting för en annan.

Här är det underförstått att det är så monogama tänker, att en person ska fylla alla funktioner i ens liv. Så fungerar i alla fall inte jag. Jag har massor med relationer av olika slag, med olika människor, men bara en som är av romantisk/sexuell natur. Jag har föräldrar, vänner osv. De fyller alla olika funktioner och en partner är inte en ersättning för dem. En partner är faktiskt inte ens en nödvändighet för att mitt liv ska fungera.

Man kan inte äga en annan människa.

Det här är verkligen sjukt provocerande. Det antyder att den som är monogam styr över någon annans liv och förbjuder personen att ha andra partners. Så fungerar det naturligtvis inte, även om jag i viss mån kan förstå att polyamorösa som levt monogamt kan ha känt så. En monogam relation är en överenskommelse om att nu är det vi två. Båda parter väljer varandra varje dag. Det finns så klart mer eller mindre sjuka avarter, men de är just det – sjuka.

Jag (som poly) har större kapacitet för kärlek.

Jag är ledsen, men nej. Att vara monogam innebär inte att en saknar förmågan att älska mer än en person åt gången. Jag tror att de flesta upplevt starka känslor för mer än en person samtidigt. Det gör en inte till polyamorös automatiskt. Polyamorös eller monogam är skillnader i hur en gör relationer och vad en vill få ut av dem, inte större eller mindre förmåga att älska. Om vi slår in på den här vägen kan jag alltid argumentera för att monogamas kärlek är djupare och att polyamorösa saknar förmågan att ge sig själv helt och hållet till en annan människa. Let’s not go there, ok?

Jobba med din svartsjuka!

Klassiskt. När en monogam person i en polyamorös relation uttrycker missnöje med något i relationen dyker den här upp som gubben i lådan. FYI; ibland handlar det inte om svartsjuka, ibland handlar det helt enkelt om att inte få det en behöver från relationen av en eller annan anledning. Den som är monogam har inte automatiskt mindre rätt att få sina behov tillfredsställda. Precis som hen var medveten om att hen gick in i en polyamorös relation, så var hens partner medveten om att hen var monogam. Det krävs kompromisser (vilket jag tjatat om så vi är lessa på det allihop).

Polyamori är feministiskt.

En blir liksom trött. Att ha flera partners innebär inte automatiskt att en blir jämställd. För mig är det så uppenbart att jag knappt orkar förklara varför. Polyamori frigör inte automatiskt någon från patriarkatet. Mönstren bor i oss och följer oss in i alla relationer, romantiska och vänskapliga. Att en kvinna lever med två män innebär t ex inte automatiskt att de tar lika stort ansvar för barnen. Jag tycker den här föreställningen är ganska läskig, för den gör det möjligt att ignorera patriarkal värderingar i relationen eftersom en utgår ifrån att den ändå är mer jämställd än en monogam relation.

Varför är inte alla poly?! Det är ju så mycket bättre på alla sätt!

Alltså, jag förstår ju att det kan kännas så, särskilt för den som nyss upptäckt polyamori och är nyförälskad i den, men att det är bättre för dig gör det inte automatiskt bättre för alla. Monogami och polyamori är olika sätt att förhålla sig till kärleksrelationer. Som monogam är jag alldeles tillfreds med bara en partner och känner ingen längtan efter eller behov av fler. Det jag värdesätter med att ha en partner är att ha en person i mitt liv som jag pratar om allt med, som finns där för mig när jag behöver det och som jag kan dela mitt liv med i en större utsträckning än jag gör med mina övriga relationer. Det är svårt, om inte omöjligt, att få från någon som har flera partners. Även om inte kärleken är begränsad, så är tid och engagemang det. Lösningen ter sig kanske uppenbar – jag får helt enkelt också ha flera partners. Låter ju enkelt, men egentligen är det ju inte det jag vill, jag vill inte splittra min uppmärksamhet. Dessutom tycker jag att det är ganska svårt att hitta någon jag klickar så pass bra med att jag vill inleda en kärleksrelation och ibland klickar det, men det blir ändå inte kärlek av det. Nej, jag är helt enkelt inte polyamorös. Jag har djupanalyserat det och det råder inga tvivel, en kan inte välja att bli polyamorös till naturen. En kan välja att leva polyamoröst av olika anledningar, men det är en annan sak.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *