Vikten och lyckan

Det är så tröttsamt med folk som Katrine Zytomierska (och nej, jag bryr mig inte ett dugg om hur det stavas), som ägnar sig åt systematisk fat shaming. Det är så tröttsamt att jag nästan inte skrev det här inlägget. Men en sak hon sa vill jag ändå ta upp. Hon sa ”Jag tror inte på att någon som är överviktig kan vara lycklig”. För mig är det uttalandet så oändligt idiotiskt.
Fortsätt läsa Vikten och lyckan

Avdelning normer: barnnormen

”Barn är ändå meningen med livet!”

Jag sitter på ett administratörsmöte på jobbet och det är en av mina kollegor som yttrar denna ”visdom”. Alla håller med. Utom jag, men jag säger inget.

Som kvinna möts man ständigt av denna barnnorm. Kvinnor förväntas vilja ha barn. Att inte vilja ha barn ses som suspekt. Kanske är hon emotionellt handikappad på något sätt?

Fortsätt läsa Avdelning normer: barnnormen

Vad en lär sig av att vara arbetslös – på ett bra sätt!

Första gången jag var långtidsarbetslös var mellan 2003 och 2005. När jag blev av med jobbet var jag 25 år gammal. Det jag upptäckte under de två långa åren var att jag knappt visste vem jag var utan en sysselsättning. Den första fråga en får av nya bekantskaper är nästan alltid ”Vad jobbar du med?” Att svara ”arbetslös” på den frågan blir något som definierar en. Det behöver knappast påpekas att det inte är särskilt bra för självkänslan att identifiera sig med det ordet, som någon som saknar något. Vad jag kom fram till var att jag behövde lära mig att identifiera mig själv inifrån och ut istället för utifrån och in. Fortsätt läsa Vad en lär sig av att vara arbetslös – på ett bra sätt!

Pengarna och lyckan

Twitter, ett brus av tankar, åsikter och känslor. Och då och då dyker det upp något som slår an något som legat och skavt och får det att flyta upp till ytan, som det här (obs! twitterflöde läses nedifrån och upp).

Ja, hur vore det om vi slutade klamra oss fast vid floskler som ”pengar är inte allt” och ”pengar kan inte köpa lycka” och insåg att vi faktiskt lever i ett samhälle där pengar är allt, där ”cash is king” och där möjligheter och frihet är helt beroende av hur tjock din plånbok är? Hur vore det om vi slutade låtsas att alla har samma möjligheter? Hur vore det om vi erkände att brist på pengar faktiskt gör en olycklig, hur mycket man än försöker ”tänka positivt” och ”uppskatta det man har”? Hur vore det om vi öppnade för möjligheten att lycka inte är jämnt fördelat mellan klasserna i samhället, att den som är rik faktiskt lider mindre, mår bättre, än den som är fattig?

Hur vore det om vi enades om att ständig oro för hur räkningarna ska bli betalda faktiskt gör något med människor, att det t o m kan gör en sjuk? Hur vore det om vi erkände att den som ständigt måste tacka nej till att ta en fika, gå på bio eller ta en öl utestängs från gemenskap? Hur vore det om vi öppet konstaterade att den som går i trasiga skor tas på mindre allvar än den som klär sig i Armani?

Hur skulle vår klassmedvetenhet förändras om vi vågade se sanningen i vitögat och konstatera att pengar styr nästan allt i vår tillvaro, inklusive hur lyckliga vi är?

(ursprungligen publicerat 2013-04-01 på gamla bloggen)